Tog och såg mig den nya Gatsbyfilmen i söndags. Gjorde jag. Jag fick ju boken kastad på mig för ett par år sedan. Hade under perioden en drös biblioteksböcker (vilket jag avundas nu, min räkning, ni vet..) och tänkte att verket kanske inte skulle vara värt att inte läsa ikapp det jag hade, i åtanke på att jag sällan lämnar tillbaka böcker jag inte läst klart (därav räkningen, ni vet..). Hur som, så fick jag telefonsamtal, brev, pling på dörren och gud vet vad om "Haru läst den än? Haru inte gjort det så blir jag så besviken, jag trodde du var en nära vän men nej, så var det väl inte". Kunde nästan känna med Lars Vilks och kolla efter bomber under bilen om morgonen som rutin. Såvisstfanken läste jag den och blev i ärlighetens namn lite besviken.
Fantastiskt vackra ordval, och man ville inte lägga ner den när man väl hade sidorna i sin hand, men efteråt ryckte man på axlarna och tog upp nästa pappersbunt.
Helt okej i varje fall. Angående filmen så var upplevelsen trevlig, men jag vet inte vad jag tycker om det här med överdriven hollywoodfiering av hiphopmusik så fort något är pampigt, att intrycken man fick av fint festsällskap i bokform förvandlades till något kokainsniffande vidunder i översättning till filmspråk och någon djup "nu kan jag inte umgås med folk längre, doktorn, jag ska skriva en bok om Gatsby för att komma över min psykiska ohälsa, för skriva är det enda jag kan doktorn".
För att summera helhetsupplevelsen så blev boken helt plötsligt genialisk efter att ha sett filmversionen. Lite som att måla tånaglarna. Det såg fannemig bättre ut innan skiten åkte på.
Fantastiskt vackra ordval, och man ville inte lägga ner den när man väl hade sidorna i sin hand, men efteråt ryckte man på axlarna och tog upp nästa pappersbunt.
Helt okej i varje fall. Angående filmen så var upplevelsen trevlig, men jag vet inte vad jag tycker om det här med överdriven hollywoodfiering av hiphopmusik så fort något är pampigt, att intrycken man fick av fint festsällskap i bokform förvandlades till något kokainsniffande vidunder i översättning till filmspråk och någon djup "nu kan jag inte umgås med folk längre, doktorn, jag ska skriva en bok om Gatsby för att komma över min psykiska ohälsa, för skriva är det enda jag kan doktorn".
För att summera helhetsupplevelsen så blev boken helt plötsligt genialisk efter att ha sett filmversionen. Lite som att måla tånaglarna. Det såg fannemig bättre ut innan skiten åkte på.
Dress here
I went to see the new Gatsy film last Sunday. I got the book thrown at me a couple of years ago. At that time, I had a bunch of unread library books (which I envy now, my library bills, you know..), and thought that the piece mightened not be worth reading at the time since I rarely return books I have not finished (hence the bill, you know..). However, I received phone calls letters, knocks on the door and god knows what with "Have you read it yet? If you haven't, I'll be incredibly disappointed at you, I thought we were close friends, but apparently not". I almost felt like Lars Vilks looking for bombs under his car during the mornings. So, I read the bloody book, and was honestly quite disappointed.
A beautiful choice of words, and once you had the pages in your hand - you didn't want to put it down, but afterwards I shrugged my shoulders and took up the next batch of papers.
The film experience was nice, but I'm not sure about what to think about the exaggerated hollywoodfication of hiphop music as soon as something is grand, the impressions I got from the book with fine party company turned into some coke-snorting fantasy in translation to film language, and with a deep, completely unnecessary " I can't hang out with people anymore, Doctor, I'll write a book about Gatsby to get over my mental illnes, for writing is the only consolation I have in my sollitude, Doctor".
To summarize the overall experience, the book suddenly became brilliant after watching the film version. It was like painting your toenails. It looked bloody better before the shit went on.