Tidigare, när jag var kanske 15, så satt jag på bussen hem från skolan. Den var tom, men trots det sätter sig en karl precis bredvid mig. När det har börjat fyllas upp vid Gustaf Adolfs torg börjar han luta sig över mig, och jag försöker göra mig så liten som möjligt genom att trycka mig mot fönstret. Han försöker dra i mitt ansikte för att jag skall titta på honom, men jag kämpar med att hålla det kvar. Han drar då fram sin telefon framför ögonen för mig där det står; "I just wan fuck you, why not talk?". Två millisekunder innan dörrarna stängs hoppar jag över honom och ut genom dörren, vettskrämd.
Något år senare åker jag på samma buss, och samma scenario utspelas. Det är 05 på morgonen och jag har precis varit hemma hos en vän som skulle till jobbet. Bussen är tom, men vid Centralstationen sätter sig någon bredvid mig (börjar f.ö förstå kvinnor som har väskorna bredvid sig när det är fullsatt). Han talar inte svenska, och har inte ens svenska pengar att betala busschaffören som släpper på honom efter en halv minuts bråk. Jag halvsover mer eller mindre, men vaknar upp av att han drar i mina kläder. Ber honom sluta om han inte vill få en smäll. Han försöker dra ner min kjol och trycker sin hand mot sitt skrev, och jag börjar skrika. Han hoppar då av vid nästa station och jag springer fram till busschaffören. Ber honom ringa polisen då jag inte har telefon på mig. Han svarar att det är väl inget att ringa polisen för. Jag insisterar, och han går med på att först göra det när vi kommit till slutstationen. Så, på plats ringer han alltså någon slags chef för Skånetrafiken som talar med mig om vad som hänt. När jag berättat klart säger min busschafför att han inte visste att det var så allvarligt, trots att jag berättat allt för honom. Hur som, pratar med polisen och gör en anmälan, jävligt skakis. Busschaffören säger att han gärna tar mitt nummer för att höra att jag mår bra senare. Jag ger det till honom. PPolisutredningen läggs ner, och chaffisen ringer mig. Säger att han har bokat ett hotell för mig och honom och att jag ska möta honom någon natt. Blir vettskrämd och lägger på, varav han bombaderar mig med sms om vilken fitta jag är.
Vid det här laget ville jag inte anmäla, ville inte ha något med polisen att göra. Jag slutade gå till universitetet och gick in i en depression, och var rädd för att gå ut. Man kan ju för fan inte ens ta bussen utan att ens chafför vill våldta en. Så, ett år senare bestämmer jag mig för att ta tag i mina studier. Skriver till CSN vad som har hänt, och skickar in alla polisrapporter, men får till svar att jag bara kan få CSN tillbaka om någon släkting har dött. Legetimerad depression så att säga.
Då bor jag i Stockholm, pengalös och mer eller mindre bostadslös, och inte får man söka bidrag medan man pluggar heller. Allt blir en ond cirkel.
Allt för två män på en buss.
A couple of years ago, when I was around 15, I boarded my bus home from school. It was empty, but a giant man still decides to sit right next to me. When the bus started to fill up on Gustaf Adolfs Square, he's starting to lean over me - and I try to make myself as small as possible by leaning towards the window. He tries to pull my face towards him, and I struggle to retain it in the window position. He then pulls out his phone towards me with a message saying (in broken English fyi) ; "I just wan fuck you, why not talk?". Two milliseconds before the doors close, I jump out of my seat and run home.
A couple of years later, I take the same bus and the same scenario played out. It's 05 in the morning and the bus is empty. By the time we get to the Central Station, a guy (who couldn't pay for the fare) sits right next to me and I'm basically half asleep. I wake up when he's starting to pull my clothes, and I'm telling him to stop in English (as he couldn't speak Swedish). He then tries to pull my skirt of, and press my hand violently against his croch. I start to scream, and he jumps of the bus. I then run up to the bus driver and ask him to call the police, as I didn't have my phone with me. He's saying something like "Oh, that wasn't that serious, was it?". I insist, and he agree to make a phone call by the last station. I',m talking to a member of staff there who calls the police for me, and I report the incident. The bus driver says that he'd like to have my phone number, to make sure that I'm alright. The police closed down the investigation after two weeks, and the bus driver did call me to tell me that he had booked a hotel room, and that I would meet him sometime that night. I start to panic and end the call, whereas he spam me with text messages for days.
I didn't report that incident as I just wanted to forget everything. I stopped going to university and was afraid to leave my bedroom.
A year later, I decide to start studying again, but have some problems with my student loans as I didn't attend school for the last months of my philosophy course. I sent them all the police reports and explained the situation, and they replied by saying that the only way I could get it back in a situation like this, would be if a relative had died. A legitimate depression, so to speak.
So, I was pennyless, basically homeless, and couldn't get any kind of welfare money as long as I was studying. A vicious circle.
And everything because of two men at a bus.