Hej! Jag och Stockholm firar, flyttade från Göteborg till Stockholm för lite mer än ett år sedan. Jag sätter alltid en låt vid varje dagboksinlägg för att förstå mig på vad jag menade i efterhand. Såhär skrev jag om saken då;
November 2011
Jag skall försöka sätta ord på min onödigt naggande känsla ikväll; Jag är trött till döden men lyckas inte sova, mina fötter gnids mot varandra i vanlig ordning och bland mina grubblerier har de blivit för varma, jag befriar mina livsföljeslagare ur täckets våld och då vågar fossingdjeflarna frysa istället! Såhär fortsätter tortyren i samklang med grubblerierna.
Det är väl vad som krävs för att jag skall orka skriva något. Mina fötter har högre tankar om mig än något annat.
Jag behöver lite motivation. Särskilt i en knepig livssituation. Jag bor ju i Stockholm nu, ja, jo, det är sant, jag lovade att det inte skulle stämma men det fick det lov att göra enligt grekernas förutbestämda öde. Varför? På grund av ord! På grund av ord.. det är allt som behövs för att jag skall fly från fågelboet med luden kropp över motorvägen, ändå betyder ord så lite! Nåväl, detta tillhör förstås det förgågna (en vecka sedan), låt mig föra fotkampens ledande tankar mot framtiden;
Jag får lov att fly till Storbritannien till sommaren, det är så planen ser ut. Det känns som att hela Sverige har ett anseende, även Stockholm, och därmed även jag. Antingen är jag för ung eller för gammal (för ung för att glömma, för gammal för att minnas) för att ge utrop för min egen barnslighet; JAG vill ha anseende om folk, inte att folk skall ha anseende om mig. Jag vill inte jämföras, varken prisas eller sänkas; och inte för att jag själv anser mig vara bättre, men för att jag förstår att det är vad som påverkar mig själv och min egen kapacitet; låt oss säga i form av självförtroende. Men här har alla ett anseende, och jag vill själv tycka alldeles för mycket. Jag är en så förskräckligt dömande person att jag konstant tar fel.Man kan aldrig ta rätt om man är en dömande person, då skall man skratta åt folks oförskämdheter och se vart det leder! Tacka gud åt att jag håller detta för mig själv, och tacka gud åt att jag gav upp tankar om en existerande gud vid åtta-års ålder.
Hur som. I Stockholm finns det väl inte vettigt folk, det här är staden för alla som tror sig vara vettiga. Det är förstås ännu en dömande åsikt utan något som helst underlag; tro inte att jag känner någon här uppe. Jag känner bara mitt påslakan, min porslinsko och Romolus och Remus här. Mina fötter har jag ju hunnit bli ovän med, trots min korta vistelse! Men nu skall jag berätta en hemlighet; trots anseende, så har jag blivit förälskad i staden. Det känns som att den har dammat av en gammal bok jag tidigare glömt bort, och helt plötsligt är alla andra skriftliga verk värdelösa. Varenda gata, varenda rispa på en byggnad, novemberkören i slottskyrkan och tankarna på att Nils Ferlin har vandrat omkring här ger mig gåshud. Det är som en underskön förbannelse.
För att förklara anseendet lite närmare så menar jag såhär; personen som sitter tyst under middagen, i bakgrunden på festen eller med tummar rullandes blir den ointressanta i anseendet, men inte ointressant på ett vis där man lämnas ifred. Man måste sprida anseendet gällande personen, och det är där jag inte vill vara med längre. Här måste man ta för sig, har jag fått för mig, annars spelar inget någon roll. Det räcker inte med att vara trevlig.
Så, vad skall vi välja; att vara ensam eller ha dåligt anseende? Man är väl lika ensam vilket som.
Jag förstår inte hur man överhuvudtaget orkar försöka gång på gång. Det enda väsmakande sällskapet är staden i sig, samtidigt som det är staden som är giftet, en feber i blodet.
![]()
I moved to Stockholm about a year ago from now, and this is what I wrote about it in my diary right then. I always have a soundtrack in my entries to interpret what I felt at the moment;
November 2011
I will try to put my nagging feeling into words tonight; I'm tired but I can not sleep, my feet are rubbed against each other as usual, and because of my rumination, they become too hot. I relieve my life-long companions from the violence of the cover and my bloody feet dare to freeze instead! Like this, the tortue have continued on with my pondering..
That's practically what it takes for me to write something these days. At least my feet believe in me.
I need some motivation. Especially in this tricky situation. I live in Stockholm now, yes, yes, it's true, I promised that it wouldn't be so, but the permission of the Greeks predetermined fate allowed it. Why? Because of words! Because of words... that is all that will make me escape from the bird nest with my callow body over the highway, yet words means so little. Well, this is of course the past (a week ago), let me bring my tortured feet's leading thoughts about the future;
I'll have to fly to the UK this summer, that is what the plan looks like. I feel like Sweden have a certain reputation, even Stockholm, and thus even I. Either I am to young or too old (too young to forget, too old to remember) to provide announcements for my own childishness, I want to have thoughts about people, but I don't want people to have thoughts about me. I do not want to get compared, either praised or lowered, and not because i consider myself to be a better being, but because I understand that it is elements who affect myselft and my own capabilities, let us say, in the form of self-confidence. But everebody have an image here, and I probably want to take thoughts further than I should. I am terribly judgmental, which means that I constantly take things wrong. You can never be right about anything if you are judgemental, in my opinion. We have to laugh at people's insults and see where it leads us! I thank god for at least keeping my thoughts to myself in all matters, and I thank god for giving up believing of an existing god since the age of eight.
This is not a city with reasonable people, it's a city for everyone who believe they are reasonable. It is of course yet another judicial opinion without any basis, There's not anything to take by words, I don't know people here. I only know my porcelain cow and my Romulus and Remus statue. Despite my short stay, even my feet seem to be an enemy this night. And here comes the secret; despite the reputation (image), I have fallen in love with the city. It feels like I have dusted off an old book I have forgotten, and suddenly all litterature seems meaningless except for that one. Every street, every scratch on a building, the november choir in the old chastle church and the thoughts of the poet Nils Ferlin walking around here gives me goosebumps. It's like a beautiful curse.
To explain the image better; It's a person who sits quietly during dinner, in the background at the party with thums rolled, who becomes the person with an uninteresting image, but not unattractive in a way where the behaviour is left alone. You must spread the reputation regarding the image, and there's the part I don't want to get part of. You can be as nice as you can, but it wouldn't be pleasant for the image.
So what should we choose; to be alone or to have a poor image? You'll be lonely anyway.
I do not understand how we bother to try over and over again. The only good tasting part of the society is the city itself, while the city still is the poision, a fever in the blood.
